Om lim och utsträckta händer

När man har snurrat runt i fritt fall med famlande armar tillräckligt länge slår man till slut hårt i den colombianska huvudstadens absoluta botten och blir en del av en armé vars uniform i sanning är enhetlig; kläderna bruna eller dovt färglösa, håret tovigt och skorna sällan hela. Kanske är det så att de här personerna knappt ens finns på riktigt för oss som utgör stadens övriga befolkning, istället har de degraderats till namnlösa vålnader som stapplar fram i en parallell verklighet. De har sjunkit så djupt att de bara har ett val kvar; att bli piperos och röka kokainpasta i pipa eller att sniffa lim. Livet för dem handlar om överlevnad för dagen. När jag promenerade på gatan med en svensk vän raglade en av dem mot vårt håll och min vän hoppade förskräckt undan. Det hade han knappast behövt göra, stadens hemlösa är som regel harmlösa. De tigger sällan - om de inte råkar befinna sej i den gamla stadsdelen La Candelaria - och är så gott som aldrig hotfulla. Tvärtom lever de i sin egen värld och till skillnad från de flesta andra tar de ingen notis om mitt blonda hår och mina gröna ögon. De har fullt upp med sitt.

Den raglande mannen fick oss hur som helst att komma in på ämnet tiggeri, som blivit så aktuellt i Sverige på senare år. Minerad mark, men jag ger det ett ödmjukt och generaliserande försök: Hur är det med tiggeri i Bogotá egentligen? Jo, visst förekommer det här. Men om vi undantar det universella bakomliggande motivet fattigdom, så antar det här en skepnad och kontext som något skiljer sej från den svenska. En utsträckt hand som ber om pengar, själva sinnebilden för en tiggare, är här vanligtvis förbehållen unga kvinnor med bebisar, gamlingar, fysiskt handikappade eller sjuka. Det är inte så ofta en ung eller medelålders till synes frisk och nykter man eller kvinna ber dej om pengar. Såvida du inte råkar befinna dej i närheten av stadion då något av stadens lag ska spela; då blir du uppvaktad av fotbollslystna ungdomar som försöker skrapa ihop till en biljett! Däremot är det sällan jag åker buss utan att någon som har ett ärende på själva bussen kliver på. Kanske är det en kille som har köpt en storpåse karameller som han vill sälja styckvis. Karamellen i sej behöver inte ha något pris, man ger helt enkelt det man har lust med. Eller så är det en kvinna som sjunger a cappella eller en man som gör trollerikonster med ballonger. Den här typen av möten där det sker en transaktion av mer symbolisk art är väldigt vanlig. Jag tycker det är rätt sympatiskt; karamellkillen kan lämna bussen med sin värdighet intakt.

Ger då bogotáborna nåt? Jo då. Sällan mycket, men ganska ofta något. I Sverige florerar det en hel del tankar - rätta eller orätta - som hindrar en från att bidra med en slant. Den där hemlöse, socialen tar nog hand om honom trots allt. Och romen, ger man nåt kommer det nog ännu fler hit och det är väl ändå EU:s problem att lösa. Även colombianen har förstås många fördomar, men är som regel medveten om att om den fattige inte får ihop pengar till mat och en säng för natten riskerar han eller hon att gå under.

På återseende

Stadens egen magiska timme