Bland kungar och bönder

På söndagskvällar är det dragshow på gaybaren Polo i en ganska skitig, men ändå rätt charmig del av Bogotá. Utanför ingången flockas en udda samling toviga uteliggare, vinddrivna själar, väntande taxichaufförer, gatumatförsäljare och feminina fjollor. Lukten av sopor dränks nästan helt av grilldoft och nånting härligt sött i luften som skvallrar om att man kan köpa arepas från provinsen Boyacá, som i smaken påminner om en saftig muffins. När vi kliver ur taxin i mörkret; en högklackad sko som reflekteras i vattenpölen under gatulyktans sken. Vid dörren en luden vakt med armarna i kors. Inne i baren är det hög stämning och rykande åtgång på den billiga colombianska ölen Poker. Hit går servitörer, bilmekare, städare och butiksbiträden. Såna som ägnar dagarna åt att betjäna andra, men som på Polo slappnar av och roar sej. Om jag berättar för nån bekant att jag har varit där kan det hända att jag möts av storögd förvåning. "Vad gör du där?" För Colombia är ett klassamhälle och det genomsyrar vardagen för dem som bor där. Klyftorna speglas förstås även i stadens topografi, men inte bara såtillvida att det finns finare och enklare stadsdelar: Faktum är att vartenda hus i Bogotá är tilldelad en siffra som avslöjar dess estrato (klass). Ett signalerar den lägsta nivån och sju den högsta. (Notera att detta gäller byggnader, stadens hemlösa tillhör faktiskt i officiell statistik estrato noll.) Systemet infördes för länge sen som ett sätt att differentiera bostadsrelaterade skatter utifrån betalförmåga, men inkluderar numera alla möjliga avgifter, som vatten, el, tv och bredband. Kort sagt betalar du mindre för till exempel bredband om du bor i ett hus med låg siffra. Även om estratosystemets ursprungliga tanke var att parera ekonomisk ojämlikhet har det blivit hårt kritiserat för att cementera strukturer och hindra social mobilitet.

Utifrån din egen plats i detta klassamhälle navigerar du dej genom vardagen och livets olika faser. Klass påverkar hur du bemöter folk, vilka yrken du överväger, vem du ligger med och vem du gifter dej med - samt vilka barer du frekventerar. Med klass följer ett visst mått av snobberi och beröringsskräck. Det här är så klart ytterst banala sanningar, giltiga i alla samhällen i världen. Men tro mej, i en stad där varje hus tilldelas en siffra blir det mycket tydligare. Samtidigt kan man lite grovt yxa till det och säga att som manlig vit europé, eller gringo, är det två saker som utmärker dej i denna klassens dans: För det första har du automatiskt hög status oavsett hur tjock din plånbok är, och för det andra kan du bryta mot regler. Det är främlingens privilegium - ifall status är dess följeslagare - att testa sej fram och att låtsas inte förstå när man inte har nån lust att förstå. Därför slår jag dövörat till och fortsätter att gå till Polo.

Stadens egen magiska timme

Min finaste lilla tjockis