Min finaste lilla tjockis

Colombia är smeknamnens förlovade land. Förvånansvärt många av dem tar avstamp i kroppen. Sålunda kallas en av min mans bästa vänner för el mono (den blonde) eftersom han råkar tillhöra den högt ansedda men lilla kast av colombianer med ljus hårfärg, och en annan kort och gott el gordo (tjockisen). Även ytliga bekantskaper kan förses med ett passande tilltalsnamn, som vår granne la flaca (den smala). Att smeknamnen så ofta refererar till fysiska attribut tänker jag mej beror på att det här landet är kropp i så mycket högre utsträckning än Sverige. Colombia är, som någon sa, en hand som sträcks fram under ditt ansikte, "titta vad fina mina naglar blev av manikyren", eller ett fast grepp om din svank och en gungande höft som drar iväg med dej på dansgolvet. Människors utseende kommenteras ständigt. I början kände jag mej frustrerad över detta, liksom över den könsstereotypa presentationen av kroppar som jag tyckte mej se - tänk kvinna i höga klackar och kort kjol med långt hår som kammats tills det blänker. Med tiden har jag insett att det inte riktigt är så enkelt, och att inställningen till kropp och skönhetsideal på många sätt är mer avslappnad än i Sverige. Här tillåts man att stark och stolt visa upp sina former, vilken skepnad de än har getts.

Ofta skippar man dopnamnen och refererar istället till nån slags funktion eller roll. Och då kan det bli helt bakvänt. Kan ni till exempel tänka er att kärlekspar, även om de så är tonåringar, ofta kallar varandra för mami och papi (mamsen och pappsen)? Det kunde inte jag i början, det lät som en riktig erotikdödare. Men nu har jag vant mej. Inom familjen säger man ofta papa, viejo, mis hijos, hermano, sobrina (pappa, gamling, mina barn, bror, kusin) i stället för namn. Uttalade på den välmodulerade och lite gammeldags colombianska spanska som man är så stolt över får familjen något lätt arkaiskt över sej, det blir som nån slags urfamilj. Jag inbillar mej att det helt enkelt inte skulle fungera i vårt individualistiska Nordeuropa.

Men tilltal är också kopplat till klass. Och här är jag som en vindflöjel; hemmavid känner jag stolthet över vår du-reform, här charmeras jag istället över señor och señora, som man slänger ur sej till höger och vänster och som i sanningens namn egentligen inte har så mycket med klass att göra, utan mer är ett sätt att visa sin välvilliga inställning. Men till och med jag ryckte till lite obekvämt när restaurangbiträdet i går kväll räckte mej min take-away-kyckling med ett artigt su merced - "ers nåd".

Bland kungar och bönder

Stad i förvandling