Stad i förvandling

Varje gång jag kommer hit möter mina minnens Bogotá en organiskt levande stad som byter skepnad. Det är väl inget märkligt med det, alla städer förändras förstås. Men om förändringen i Stockholm går i konsumtionens och trendkänslighetens tecken allteftersom anonyma kontorslokaler i centrum förvandlas till lyxgallerior och trendiga tatueringssalonger och pralinbutiker fyller Söders smågator, stavas den i Bogotá först och främst modernitet.  För blott ett par år sen var häst och vagn fortfarande ett vanligt inslag i stadsbilden. Oftast var det lumpsamlare som satt på kuskbocken och med upphöjt lugn kryssade sina hästar mellan det brådskande kaoset av tutande bilar på stadens gator. De var på jakt efter träplankor, rör och annat som inte hade något värde för de som slängt det, men som mättade andra familjers munnar. Men så bannlystes hästarna och dess ägare fick hjälp att införskaffa små flakbilar i stället. Så var det i alla fall tänkt. Jag vet inte hur planen slog ut. I Colombia har nämligen utfästelser en tendens att rinna ut i sanden. Läs mellan korrumperade fingrar...

Hur saker och ting uppfattas beror på perspektiv. Som tillfällig besökare kan jag unna mej lyxen att på ett skamlöst vis njuta och uppskatta pittoreska inslag i stadsbilden, som för de som bor permanent i staden kanske snarare utgör irritationsmoment. Därför saknar en del av mej de gamla färgglada bussarna med sina avgasmoln och den underdimensionerade och ålderstigna flygplatsen som nu demolerats. Eller alla de villor i engelsk stugstil som varit så populära i Bogotá genom åren, och som nu säljs av i rykande hastighet till fastighetsutvecklare för att ge plats åt de moderna höghus som tar över staden. De gamla bussarnas galonsäten påminde mej om min barndom, och den kaosartade gamla flygplatsen var visserligen lite påfrestande men samtidigt en välkommen chock för systemet som direkt signalerade att man inte längre befann sej i Sverige.

Kanske symboliseras Bogotás omvandling bäst av stadens nya landmärke, ett sextiosju våningar högt glaspalats. När det står klart kommer det att vara Latinamerikas näst högsta byggnad. Ironiskt nog har det moderna komplexet döpts till Bacatá, vilket är en blinkning till den gamla musicakulturens centralort som bar samma namn. Den skövlades och jämnades med marken på 1500-talet av de spanska erövrarna. I dess mylla uppstod den ort som långt senare skulle bli det självständiga Colombias huvudstad och nav.

Min finaste lilla tjockis

Ett bländvitt leende