Till kondomens lov

Den lilla bussen kränger in mot trottoarkanten och stannar så tvärt att mina långa ben trycks in i sätet några centimeter framför mej. Huvudstadens bussflotta håller långsamt på att bytas ut, men fortfarande finns många av den gamla sorten kvar: Som små söta och färgglada packade skokartonger sicksackar de sej fram genom trafiken i dödsföraktande hastighet och med gungande karosser. Bakom sej lämnar de svansar av mörka avgaser som snabbt fördunstar mellan bilarna. Mannen som mödosamt kliver på ser härjad ut. Hur gammal är han egentligen? Han ställer sej i gången längst fram och vänder sej mot oss passagerare. Buenas tardes, perdonenme si yo molesto. Ursäkta mig om jag stör. Vad som sedan följer blir en rundmålning av mannens liv. Den är inte direkt sekundsnabb, utan vindlar sej istället fram från en tillvaro som ensam ung bög på landsbygden till livet som hiv-bärare i storstaden. Han kommer så småningom fram till sitt budskap: "använd alltid kondom så slipper ni att hamna i min situation, utan pengar till mediciner." När han tystnar utbryter en rungande applåd, och jag hör slantarna klirra när han går runt och delar ut sina kondomer.

Folk frågar mej ofta hur situationen är för homosexuella i Colombia. Jag kämpar alltid med svaret - på precis samma sätt som när jag ombads kommentera nejet i folkomröstningen om fred i vintras - helt enkelt eftersom det till sin natur är så vagt och undflyende. Colombia är ett heterogent land på ett sätt som kan vara svårt för oss svenskar att greppa. Bergen skapar till exempel svårforcerade barriärer landskap emellan och varje region kännetecknas därför av unika maträtter, danser och dialekter, ja till och med utseendet på folk skiljer sej åt beroende på var man befinner sej. Andra murar som är mindre påtagliga till sin karaktär men lika närvarande är klass, kön, utbildning och religion. Resultatet blir ett förbryllande men fascinerande kalejdoskop av åsikter och världar som bryts mot varandra. Det är det som gör Colombia till ett så spännande land. Ibland utmattande och ofta frustrerande, men alltid varierande, vibrerande och levande.

Stadsdelen som gränsar till vår kallas för Chapigay. Här duggar gaybarerna och dansgolven tätt. Köerna ringlar flera kvarter utanför diskot Theatron. Det är Latinamerikas största och ett av världens större gaypalats. Med sina tolv dansgolv och takterrasser kan det jämföras med en mellanstor svensk stad. Mitt liv här är enkelt; jag kan leva öppet. Om vi vill, kan vi gifta oss här. Colombia har nämligen en könsneutral äktenskapslagstiftning, till skillnad från till exempel Tyskland. På sistone har den öppet lesbiska politikern Claudia Lopez seglat fram som en av huvudfavoriterna till att vinna det stundande presidentvalet nästa år. Men för andra kan livet vara mycket mer problematiskt. Tusentals unga bögar och flator kastas ut från sina hem, vuxna män och kvinnor smusslar med sina partner sedan tiotals år tillbaka av rädsla för vad familjen ska tycka. Transvestiter riskerar att misshandlas och man kan inte alltid räkna med polisens stöd om nåt skulle hända. Den katolska kyrkan drev förra året en hetsig och framgångsrik kampanj mot fredsavtalet med argumentet att det utgjorde ett hot mot familjen, eftersom lgbt-rättigheter och kvinnas ställning särskilt lyftes fram i avtalet.

Det är därför mannen på bussen och de spontana applåderna han fick gör mej glad. Precis som när min gamle, djupt troende katolske svärfar - för övrigt gammal landslagsspelare i fotboll som för sisådär hundra år sen spelade mot en ung Maradona - svajar fram till mej på sitt strokelama ben, lägger händerna på mina axlar och säger att han hoppas att jag och min man får vara tillsammans livet ut, "kärleken är en fantastisk gåva från Gud".

 

Ett bländvitt leende

Inköpslistor längre än Bayeuxtapeten