Älghuvuden och skratt

Nånstans längs huvudgatan La Septima, som löper som en kroppspulsåder från kongressen bland kolonialhusen i söder genom hela metropolen och mynnar ut i pastorala kohagar norr om stan ligger en populär restaurang som serverar mat på gigantiska patacones. Det är kokbananer, utplattade och friterade, som kan bilda en slags tallrik för kött, grönsaker och annat. När jag åt där häromdagen med min man ockuperades borden intill av ett större sällskap farbröder och tanter. En av dem bar en tyghatt med ett gigantiskt älghuvud, en annan en sån där mössa som man kan se på fotbollsmatcher med händer som klappar när man drar i ett snöre. Kanske firade de nån födelsedag. Colombianer är barnsliga. Maskerader, som inger så många svenskar ångest, är oerhört populära här bland barn såväl som vuxna. Man kan lägga ribban högt på festen eller så kör man bara med en mustasch på en pinne, som far upp mot en glad mun så fort en kamera plockas fram. Jag tänker på min mamma, som alltid har haft en barnslig sida. När hon fyllde 80 år köpte hon en dräkt i form av en ketchupflaska, och det har hänt att hon har åkt in till stan med den. Hon menar att den inte bara ger glada skratt, utan också att den bjuder in till förtroliga samtal eftersom garden sänks.

När jag är härnere påminns jag om att colombianer i gemen har närmare till en slags hjärtats bultande livsnerv än vi svenskar. Detta samtidigt som de lever liv som ofta är tuffare och kantade av större besvikelser än våra. Med detta menar jag inte att glorifiera svårigheter. Men jag kan ibland tänka att vi bland alla våra cykelhjälmar, föreskrifter, renoverade kök och strävan att ge våra barn en exemplarisk uppväxt riskerar att skapa en sträng tillvaro som inte riktigt rymmer det befriande skrattet och det galna upptåget. Vårt livs skavanker och sprickor är viktiga och ska vårdas, eftersom de också rymmer en ingång mot en djupare förståelse av tillvaron. Där kan det tänkas att colombianen, med sitt skratt, sin axelryckning och sin dans har något att lära oss. Eller med författaren Krista Tippetts ord från hennes bok "Becoming Wise" - hon beskriver så mycket klokare och vackrare än jag hur livets olika schatteringar samverkar och är beroende av varandra: "Grief and gladness, sickness and health, are not separate passages. They're entwined and grow from and through each other, planting us, if we'll let them, more profoundly in our bodies in all their flaws and their grace."

Inköpslistor längre än Bayeuxtapeten

Jadå, allt är så underbart och fint