Med nedtryckt gaspedal mot friheten

Med nedtryckt gaspedal mot friheten

Hur brant kan en väg slutta, hur smal kan den vara, och hur skarpa svängar tål den samtidigt som den förblir farbar? Dessa frågor finner sina svar där Bogotá slutar och Andernas grönska tar vid. Likt serpentiner som kastas ut från ett högt fönster slingrar sej småvägarna brant och till synes slumpmässigt ner från stadens smogfyllda högplatå och försvinner i bergsveckens täta vegetation. De befolkas av ett trögt lämmeltåg, som rör sej i riktning ut från stan på fredagen och åt motsatt håll på söndagen. Det är en spektakulär färd som tar fart när man tagit sej igenom de trattar som utgör stadens portar. Bogotá är 100 % metropol, beläget 2 600 meter över havet. Livet här är hektiskt och högljutt, och den höga höjden innebär att det inte är så värst varmt. Därför är det mångas dröm att köpa sej en finca på landet, ett lantställe. De som har råd gör det. De som inte har det, hyr något över en helg när plånboken tillåter. Melgar, La Mesa, Anapoima är namn på orter i trakten som för en svensk inte betyder nåt, men som för bogotábor väcker paradisiska föreställningar om lata dagar i poolen och promenader bland palmer i tropisk hetta blott dryga timmen från storstaden.

Men vi ska längre än så. Vi kör inte bara nerför bergen, utan fortsätter även när marken planar ut och Anderna försvinner i backspegeln. Visst är det nåt magiskt med roadtrips? Friheten i att kunna styra bilen vart man vill, det ligger något sorglöst över det. Jag var egentligen för bekväm för att uppskatta ungdomens backpackerresande, som väl är samma sak. Men att sitta i en luftkonditionerad bil med en ordentlig resväska i backluckan - det är mer min grej! I ett land med så svårtillgänglig terräng är det dessutom spännande att åka genom byar där tiden står still. Sysslolösa vuxna och barn står längs den dammiga vägkanten och ser på medan vi drar förbi. Kanske drömmer de om att byta plats med oss. Det är många ställen som är lockande att upptäcka just eftersom man vet att man kan lämna dem när man vill... Vi stannar till, dricker en tinto, växlar några ord med lokalborna, och sedan bär det vidare. Förra gången var slutmålet öknen i Tatacoa, den här gången blir det Caucas lummiga kullar.

Tatacoaöknen i Huila, Colombia

Tatacoaöknen i Huila, Colombia

Jadå, allt är så underbart och fint

Kakafonin som blir tystnad