Kakafonin som blir tystnad

Man brukar säga om storstäder att de aldrig sover. Om ni tror på det har ni aldrig varit i Bogotá. För det larm som utmärker staden under dagen tystnar och natten går i stillhetens ro. Den skarpa kontrasten mellan dygnets timmar var en av de saker som slog mej mest när jag kom hit första gången. Vid arbetsdagens slut korkas trafiklederna igen, och när mörkret sänkt sej speglar sej bilarnas röda och gula lampor i vattenpölarna och mångfaldigas likt ett höstfärgernas skimrande kalejdoskop. Ett par timmar senare glesnar trafiken, och efter ytterligare ett par timmar ligger gatorna tomma. Restaurangerna stänger ofta vid nio eller tio, och i bostäderna sträcker folk ut sej i sina sängar och tittar en stund på tv - den står alltid i sovrummet - innan de släcker lamporna. Kontrasten mot exempelvis Argentina, där discogolvet börjar fyllas ungefär samtidigt som det töms i den colombianska huvudstaden, är stor. Dygnsrytmen har något lutherskt över sej eftersom staden vaknar tidigt. Långa resvägar gör sitt till, och det är inte ovanligt att man stiger upp vid fyratiden. Nätterna befolkas  av nattpersonal; sjukhusbiträden och portvakter som halvslumrar bakom sina diskar, och så alla recicladores, lumpsamlare som i lugn och ro kan dra sina enorma trävagnar fyllda med plast och skräp bakom sej längs mångmiljonstadens övergivna gator.

Med nedtryckt gaspedal mot friheten

Med nedtryckt gaspedal mot friheten

Den som ser, hör och vet allt