Den som ser, hör och vet allt

När jag som barn läste George Simenons romaner om den franske kommissarien Maigret minns jag att jag fascinerades av de ständigt figurerande portvakterna, som bodde i krypin på bottenvåningen och älskade att skvallra för den älskvärde kommissarien. Mamma berättade att det fanns en och annan i Stockholm när hon var liten på 30-talet. De var på utdöende redan då, men utanför hennes privatskola stod alltid en man klädd i livré som öppnade dörren för varenda unge som kom springande uppför stentrappan, och som dessutom kunde frökens eller lille herrns namn.  Föga anade jag då att jag i framtiden skulle ha en lägenhet i en bostad med sin egen portvakt. För så är det i Bogotá att så gott som vartenda hus med självaktning, eller i vart fall fler än tio bostäder, har sin egen vakt. Där sitter de bakom sin portierdisk och tittar på en flimrande tv. Såvida de inte är på språng för att öppna porten för de boende, eller grinden för bilar som ska ut eller in, eller dödar tiden med en pratstund med städerskan som sopar och fejar. Passen är långa och lönen låg, nån sa att de tjänar runt 800 000 pesos i månaden, ungefär 3 000 kronor. Jag vet inte om det stämmer. Tänk vad de vet om oss! De vet vilka som har älskare och älskarinnor och de vet vilka som rultar in berusade på nattkröken. De vet var den bästa tvättomaten i närheten finns och hur dags affärerna i kvarteret stänger. De tackar aldrig nej till en pratstund, och de vet att alltid vara artiga mot allt och alla. Framförallt måste de med tiden ha lärt sej den utsökta konsten att avväga precis vad som kan sägas om grannarna för att vara en uppskattad skvallercentral, och vad man för att behålla respekten och jobbet gör bäst i att hålla tyst om.

Kakafonin som blir tystnad

Parque del Salvador